För 11 år sedan började jag blogga på Cykelmygg.se.

Det var då allt drog igång med bloggar. Alla bloggade och kampen om läsarna var hård.
Jag var aldrig populär eftersom jag skrev vad jag tyckte. Jag var precis som jag är idag, ganska kantig, men rak. Lite osvenskt ”rakt på”.

Ofta fungerar det så här, när en kvinna skriver om ett problem, så vill hon inte ha en lösning, hon vill ha någon som bekräftar hennes problem. Jag vet att det är så, men jag är inte sådan. Jag presenterar lösningar (sedan kan jag visst det vara empatisk).

De som lärt känna mig har fattat hur det är, det är rakt fram och pang på. De som inte fattat det blir ofta förnärmade. Och så finns det ganska många som försökt ändra på mig genom att läxa upp mig och berätta hur jag borde vara.

Fast jag är inte intresserad av att ändra på mig, jag trivs med hur jag är. Det har visat sig vara en väldig tillgång.

Idag har bloggarna gått från att vara bloggare till influencers. Produktplacerare skulle jag nog snarare kalla det. Det som en gång var mångfald har blivit enfald.

Jag har påverkat många människor att ändra på saker. Jag har långsamt accepterat att jag lite motvilligt påverkar min omgivning. Ibland försöker människor lägga ansvar på mig, och mena att jag är en förebild.

När vi har förebilder så vill vi gärna avsäga oss vårt eget ansvar. Men det går inte. Ansvaret ligger alltid i ditt eget knä. Men visst kan man använda stjärnorna att navigera efter. Men ligger det ett isberg i vägen, kan du inte skylla på stjärnorna.

Det finns några få som förstått att man kan vara vänner fast man inte är överens i sak. Det är stort. Det är fantastiskt, men sällsynt.

Tack kära Dagbok för att du aldrig försökt ändra på mig.