Råkallt.
Klassisk Malmövinter. Kring noll, drypande fuktighet och en sur isande vind som tränger genom den envisaste ull, och ett par cm ner i fettväven på skinkorna.
Jag drömmer om att springa med bara ben. Samtidigt som jag inte är säker på att jag kommer springa fler pass i kjol i Malmö (tack vare advokatsamfundet).
Att springa ett långpass är en resa mellan många ytterligheter. När jag sprang iväg var jag irriterad. Irriterad över att jag bor i ett land som pekar på sig själv och säger ”jag god- du ond”. Sverige har en historia som vittnar om bottenlöst förtryck av egna minoriteter. Allt eftersom kilometrarna tickar på så lämnar jag irritationen bakom mig och kliver över i ett mer angenämt tillstånd.
Löpning löser stress.
Oavsett ursprung.
Spring mer världen!
Jag tror helt ärligt att världen skulle vara snällare om fler sprang. Och mediterade. KRAM