I natt jag drömde…

om vind i håret och löpning i shorts. Jag är inte den som är den, så jag packade ryggsäcken med shorts och linne och hamrade mig genom dagens pass på löpband.

Hell yes vad gött.

På förmiddagen är gymmet riktigt behagligt. Inga spännar, bara trevliga pensionärer som tränar. Lite fritidsgård för 65+, men på ett bra sätt. Ett hälsosamt sätt.

Löpningen känns lätt. Och jag vet att det är då, jag så himla lätt dras med. Farten kommer snabbt, men den ska inte komma än. Så jag håller igen. Även om jag kände lite på 3.50 fart och steglängden som krävs när vi kommer sub 4 min/km.

Lite mer rörlighet i hamstring, höftböjare och axlar så går det lekande lätt. Basen har jag. När 18 km känns lätt, inte ens känns, då är grunden solid.

När jag klev av bandet fick jag världens största leende;
”Jäklar vad bra du springer, jag var tvungen att gå in och titta”
Jepp, thats me. Inte snabbast, men absolut en av de människor som inspirerar andra till att springa. Det ser lekande lätt ut. Och just nu är det precis så det känns.

Amazing.

För tillfället springer jag ca 4 pass per vecka:

1 pass är korta intervaller (2 min)
1 pass är lång intervall/tempo
1 pass distans med fartökning (1-2 x 20 min)
1 pass distans med äventyr (är nog min favorit just nu…)