Att älska att springa är inte en självklarhet för mig.

Det måste vara kravlöst.

Jag har arbetat med löpning sedan 2013, och jag märkte ganska snart att det gjorde något med min egen löpning. Jag slutade älska att springa.

Löpning är min ventil. Min meditation. Min medicin mot allt som kan ladda upp ångest i nervsystemets trånga gångar.
När jag springer så sorterar hjärnan mina tankar, och sorterar bort de som är irrationella och skadliga för min hälsa. Löpning gör att jag kan lämna oförrätter bakom mig och komma vidare på livets stig. Andas in, andas ut, repeat. När jag springer känner jag mig stark, och den styrkan tar jag sedan med mig även utanför löpningen.

Så för 2017 har jag lovat mig själv att löpning blir min egen angelägenhet. Jag kommer fortsätta att träna uthållighetsidrottare, men jag kommer bara i undantagsfall ”jobba löpning”. Jag kan hjälpa till med allt som rör löpning, utom just att springa med dig på arbetstid. Nätbaserad löpträning är således något jag behåller.

Det var ganska lång väg tillbaka dit jag är nu. Där jag tacksamt knyter mina skor och springer långt, kort, backigt…
Även om jag inte har några resultatmål som löpare, så följer jag en grov plan. Kort, långt, snabbt, progression, återhämtning osv.

Målet är enkelt, jag vill vara obegränsad. Jag vill vara hel, frisk och känna mig stark.
Det innebär att jag sällan tänjer på gränsen, men jag utmanar mig själv ibland.
Mest för att inte fastna.

Jag använder mig mycket av kartor, det ger löpningen en touch av äventyr. Att rita upp rutten på en karta, och sedan springa och uppleva kartan i verkligheten, eller bara sitta och rita ut framtidsprojekt. Längre och längre blir de!