För 11 år sedan började jag blogga på Cykelmygg.se.

Det var då allt drog igång med bloggar. Alla bloggade och kampen om läsarna var hård.
Jag var aldrig populär eftersom jag skrev vad jag tyckte. Jag var precis som jag är idag, ganska kantig, men rak. Lite osvenskt ”rakt på”.

Ofta fungerar det så här, när en kvinna skriver om ett problem, så vill hon inte ha en lösning, hon vill ha någon som bekräftar hennes problem. Jag vet att det är så, men jag är inte sådan. Jag presenterar lösningar (sedan kan jag visst det vara empatisk).

De som lärt känna mig har fattat hur det är, det är rakt fram och pang på. De som inte fattat det blir ofta förnärmade. Och så finns det ganska många som försökt ändra på mig genom att läxa upp mig och berätta hur jag borde vara.

Fast jag är inte intresserad av att ändra på mig, jag trivs med hur jag är. Det har visat sig vara en väldig tillgång.

Idag har bloggarna gått från att vara bloggare till influencers. Produktplacerare skulle jag nog snarare kalla det. Det som en gång var mångfald har blivit enfald.

Jag har påverkat många människor att ändra på saker. Jag har långsamt accepterat att jag lite motvilligt påverkar min omgivning. Ibland försöker människor lägga ansvar på mig, och mena att jag är en förebild.

När vi har förebilder så vill vi gärna avsäga oss vårt eget ansvar. Men det går inte. Ansvaret ligger alltid i ditt eget knä. Men visst kan man använda stjärnorna att navigera efter. Men ligger det ett isberg i vägen, kan du inte skylla på stjärnorna.

Det finns några få som förstått att man kan vara vänner fast man inte är överens i sak. Det är stort. Det är fantastiskt, men sällsynt.

Tack kära Dagbok för att du aldrig försökt ändra på mig.

Jag har inget att leva upp till. Så ibland är jag inte så noga med vad jag gör med min lekamen.
För det mesta går det bra, men ibland så biter min nonchalans mig i någon kroppsdel.

Denna gången högg den mig i foten, närmare bestämt i ankeln.

Löpning är 100 % kroppsbelastning. Varje steg så dunsar jag ner ett par gånger min egen vikt. På ett ben. 10 km är i runda slängar 10 000 steg. Vi multiplicerar det med 150 kg. Ja, ni ser vart det bär hän.

Det som är så fint är att vi anpassar oss. Om jag låter kroppen få en chans till det vill säga. Ändrar jag förutsättningarna, så behöver nervsystemet lite tid att få koll på hur och när det ska rekrytera vilka fibrer, för att jag ska kunna utföra en optimal rörelse.

Jag är en riktig asfaltsballerina. En stadslöpare. Jag springer mycket grusväg också, men jag behöver inte lyfta på fötterna.

I måndags behövde jag lyfta på fötterna. 17 000 gånger lyfte jag på fötterna. Jag halkade på rötter, trampade i hål, vrickade mig åt alla olika håll. Dessutom i sprillans nya skor. Hårdare skor.

Så nu har jag då blivit biten av min nonchalans.
Jävla byracka.

Puss och Kran - välkommen till alternativveckan!

Kära Dagbok!

I mitt hårt filtrerade flöde finns det ändå några konstiga fenomen som slinker genom.
Varför är många så hårt knutna till sin identitet som ”idrottare”?

Var sitter knuten?

Jag kan spalta upp personer, som trots att deras träning och målsättning (vanligtvis tävlingsfokus) gör att de är sjuka och skadade, inte byter inriktning.

Ibland undrar jag om det är som vilket missbruk som helst? Suget efter kicken att stå där uppe på pallen är så starkt, att man offrar sin familj, sin hälsa och kanske möjlighet att utvecklas på andra plan (där man kan få precis samma kick).

Många av dessa skriver dessutom i sin presentationer att ”de vill vara förebilder för andra tränande barnföräldrar”.

Jag vet att jag nu provocerar några människor. De kommer känna sig ”trampade på tårna”. Därför berättar jag det bara för dig, kära Dagbok.

Ibland förstår man inte förrän långt efteråt, hur fel ute man var.

Gör som du gör, men var ärlig med varför du gör det.

Idag taggar jag #måndagstrail

Jan Carlzon sa ju att vi skulle riva pyramiderna. Det gör jag också genom att börja med det roligaste först. Inte spara godbitarna till slutet på veckan.

17 km stig. Även om jag började med det roligaste först så ändrar det inte på att det faktiskt är måndag, så jag hällde 5 dl maltodextrin över mig själv. Energimässigt gjorde det inget eftersom det mest var med för syns skull. Men det blev kallt och kladdigt.

Pyss och kram

Vintern är fin.
Den är lång, mörk och ganska utmanande.

Jag föredrar våren. Perioden från mars fram till midsommar är min ”högsäsong” som människa. Allt är möjligt. Ljuset är på min sida, dagarna blir längre, möjligheterna fler.

Fast dagar som denna är vintern fin. Även om jag gråter när fingrarna tinar efter två timmars MTB på frusna vägar, bitvis ren is. Droppa sadeln max och ut med stödbenen…

Vi tog en liten avstickare upp till stolliften på Vallåsen och testade snön.
Skarsnö.
Det höll för mig men inte för Kasper

Instagram

Hej och välkommen till min dagbok.

Jag är varken bloggare eller influencer.
Jag är Katarina och jag skriver dagbok.

Igår outade Kullamannen att man nu hade GPS filer för den distans som är ny för i år. Jag tror det är 160 km.

160 km i november. 160 km på sommaren är tokigt. I ett kort ögonblick av förvirring så anmälde jag mig till Lighthouse Run på Öland. Det är 170 km fördelat på tre sträckor. Även om jag är anmäld så kommer jag inte springa. Det var nog mest tanken som killade lite skönt i nervsystemet.

Men så ritade jag upp hur långt det skulle bli att springa Bjäre Runt.

80 km i runda slängar. 900 hm. Åsens alla gobitar på ett bräde. Naturligt stopp i Torekov efter ca 40 km gör att äventyret kan delas på två dagar, eller springas i ett svep. Precis lika galet som Kullamannen Ultra eller Lighthouse Run. Men ändå inte.
Minimalt med logistik, ingen gigantisk anmälningsavgift och anmälningstiden går aldrig ut. Var och en är själv ansvarig för den egna kroppen och att det finns backup, utrustning osv (även om det alltid i praktiken innebär att man inte blir lämnad, säger man att man är trött så finns det ALLTID en till som är lika trött och gärna hoppar av, eller sänker farten)

Jag tänker inte springa för någon annan än mig själv. Detta är mitt egoprojekt (även om jag såklart gärna tar sällskap) där resan är målet, och ”målet” blir en bonus, oavsett hur långt jag kommer.

Jag tänker inte gömma mina träningstimmar bakom någon sjukdom eller fattig människa. Jag tänker säga som det är, i just detta fallet.

Jag vill göra denna resan för att JAG ska överleva. Jag gör detta för MIG.

Indirekt gör det att jag orkar allt det andra i livet som är mindre kul.

Vill du göra något bra för dig själv redan i helgen så tycker jag att du ska lyssna på en podcast från Värvet med Sebastien Boudet. Jag lyssnade på den igår under 18 km och det var en fantastisk upplevelse. Så många starka åsikter om modet att stå upp för sina värderingar.

”Vill du jobba med mig, så får du ta mina förutsättningar, jag är svår att samarbeta med”

Lyssna, så förstår ni!

http://värvet.se/podcast/240-sebastien-boudet/

Här har jag tagit sylt på gröten. Det vankas långpass!

Det går inte en dag utan att jag reflekterar över vad människor runt mig skriver eller säger om mat.

”Som ni korvar till det”

Först fick vi slita för maten och hade inte tid att utveckla konsten och vetenskapen.
Sedan kom vi på hur vi kunde optimera energiupptaget genom att tillaga maten, och genom ex jordbruk behövde vi inte längre springa så långt för att få tag på den.

Nu behöver vi inte fundera alls men våra hjärnor är fullkomligt obsessed med tankar, planer och drömmar om mat.

Det går inte en kväll utan att det lagas spännande rätter och smaskiga tårtor på TV.
Butikerna är som spännande botaniska upplevelser där alla våra sinnen triggas; lukt, syn, smak…

Det är fan svårt att låta bli. Jag vet.

Här är min fem skottsäkra tips för dig som styrs av din gamla stenåldershjärna:

1. Ät inte framför TVn. Det är en bra regel oavsett ålder.

TVn blir en trigger. Det börjar med ”fredagsmys” men slutar ofta med att ni sitter där 7 av veckans kvällar och tuggar på något. TV är inte mat även om det mesta som sänds på TV handlar om att vi ska äta, eller om våra problem med mat.

2. Låt allt som går att äta stå i kylskåpet eller skafferiet.

Jag har aldrig tänkt på det innan, men när jag lyssnat på en pod där man tog upp vad som skiljde normalviktiga från överviktiga så var det bla att normalviktiga hade ”maten bakom en dörr”. Jepp, jag gick hem och konstaterade att det finns ingen mat framme hos oss. Inte en smula, inte ens en frukt!
In med maten i skåpen helt enkelt. Låt den inte stå framme och fresta dig. Du förlorar alltid den kampen, och det handlar om starkare krafter än viljestyrka.

3. Do not stay hungry!

Det är få saker jag föraktar, men uttrycket ”Stay hungry” är ett av dem.
Du kommer förlora, eller så går det över i en ätstörning. Hunger är en av våra starkaste drifter, och det handlar inte om viljestyrka när vi inte kan stå emot hungern.

4. Lär dig skilja på ”Hunger” och ”Sug”.

Se ovan. Ät när du är hungrig. Är du sugen får du fundera på varför du är sugen.
Är du ledsen? Är du trött? Är du törstig? Eller är du helt enkelt galet sugen på godis?
Rätt reaktion på rätt känsla således. Fasta kan lära dig skilja på hunger och sug. Att skippa mellanmål kan vara en väg.

5. Välj dina shoppingzoner i butiken.

En jävligt bra regel helt enkelt. Back to basic. En regel som vissa kallar ”lite bajsnödig” då du helt enkelt väljer bort halvfabrikat och snällt får gå hem och koka dina potatisar.
Handla från grönsaksavdelningen. Fritt val. Segla vidare till ägg och mejeri. Ska du ha frukt i din youghurt så plockar du det från frukt och grönt eller frysdisken. När du nått normalvikt kan du prova att skojja till det med fruktyoughurt igen, du märker om den triggar dig att äta mer. Ägg är perfekt att ha hemma. Blir en snabb lunch och behövs om du vill baka. Bland de torra varorna väljer du kaffe, mjöl, strösocker. Ja, man får ha strösocker hemma. Jag lovar, du kommer inte skeda ur påsen vid ”akut sötsug”. Däremot får du anstränga dig lite om du vill äta bullar. Du får baka dem själv
Ja, men du fattar. Välj dina zoner och ignorera de andra. Konsekvent. Efter ett par veckor funderar du inte längre på om du inte ska ”bunkra de där goda mintkexen om det kommer besök”. Mintkexen som du förövrigt äter upp på helt egen hand. För femhundrade gången. Vissa saker kan inte alla lära sig. Vissa kan hamstra varor som choklad, kex osv. Vissa äter allt som finns i skåpen till det är slut. Lär dig vem du är.
Och acceptera den du är.

Ni får en liten bounusregel också; välj dina älsklingar. Mina är öl och chips.
En öl, och chips utan smak är mina njutningsmedel. Chips utan smak triggar mig inte att tömma påsen. Livsmedelsindustrin vet utmärkt hur vi vill ha det med salta och söta smaker för att köpa mer. Det är inget fel med det, alla gör sitt för att överleva. Men du kan lära dig hur du fungerar och reagerar på deras knep. Öl är gott, men inte så gott att jag sitter och dricker litervis. Dessutom är alkohol ett nervgift, och i stor mängd får man förgiftningssymtom

Det undviker jag således.

Den som är lite vaken här ser att mina tips följer de generella regler som alla dieter gör. Utan att jag krånglar till det. Men jag begränsar urvalet. Oavsett vilken diet du väljer så handlar det om en begränsning. Denna begränsningen tycker jag dock är praktisk genomförbar och fungerar år efter år utan några som helst sociala konflikter!

Att älska att springa är inte en självklarhet för mig.

Det måste vara kravlöst.

Jag har arbetat med löpning sedan 2013, och jag märkte ganska snart att det gjorde något med min egen löpning. Jag slutade älska att springa.

Löpning är min ventil. Min meditation. Min medicin mot allt som kan ladda upp ångest i nervsystemets trånga gångar.
När jag springer så sorterar hjärnan mina tankar, och sorterar bort de som är irrationella och skadliga för min hälsa. Löpning gör att jag kan lämna oförrätter bakom mig och komma vidare på livets stig. Andas in, andas ut, repeat. När jag springer känner jag mig stark, och den styrkan tar jag sedan med mig även utanför löpningen.

Så för 2017 har jag lovat mig själv att löpning blir min egen angelägenhet. Jag kommer fortsätta att träna uthållighetsidrottare, men jag kommer bara i undantagsfall ”jobba löpning”. Jag kan hjälpa till med allt som rör löpning, utom just att springa med dig på arbetstid. Nätbaserad löpträning är således något jag behåller.

Det var ganska lång väg tillbaka dit jag är nu. Där jag tacksamt knyter mina skor och springer långt, kort, backigt…
Även om jag inte har några resultatmål som löpare, så följer jag en grov plan. Kort, långt, snabbt, progression, återhämtning osv.

Målet är enkelt, jag vill vara obegränsad. Jag vill vara hel, frisk och känna mig stark.
Det innebär att jag sällan tänjer på gränsen, men jag utmanar mig själv ibland.
Mest för att inte fastna.

Jag använder mig mycket av kartor, det ger löpningen en touch av äventyr. Att rita upp rutten på en karta, och sedan springa och uppleva kartan i verkligheten, eller bara sitta och rita ut framtidsprojekt. Längre och längre blir de!

Varumärken, branding, införsäljning.

Du är en vara som många vill åt.
Skapa ett behov, göra dig osäker.

En smygande känsla som växer inom dig ”Alla andra gör ju det här, det måste ligga något viktigt i det, det är nog det som gör att jag äntligen lyckas?”

Det är mänskligt beteende, ingen vill vara den som väljer fel.
Och allra minst vill vi vara den som väljer fel grupp.

Men det kanske är du som har rätt, och alla andra har fallit offer för smart marknadsföring?

Din dröm. Din kropp. Ditt tempel.

Just nu ligger Hallandsåsen under ett täcke av löv. Men under detta döljer sig ett fantastiskt stigsystem och oändliga möjligheter för både högkvalitativ träning på MTB eller bara en oförglömlig naturupplevelse.

Välkommen 2017 - ett år då jag öppnar upp för nya upplevelser med ”Höjdmetergaranti”.